nöff nöff.
Läste precis några meningar i en bästa kompis kära flickväns blogg;
Om alla var tvugna att själv hugga huvudet av grisarna, hönsen, korna o.s.v. innan de skulle äta så kanske.... kanske skulle de förstå. Just nu känns det bara som att alla är så instängda och blundar för verkligheten. Det värsta är inte att det finns, att misshandeln och misskötseln av djur finns, utan att i stort sett alla jag känner medverkar till den.
- evis3nvis.blogg.se, Många vettiga åsikter om djur och deras rättigheter, värt ett besök!
För ovanlighetens skull.
Som rubriken lyder tänker jag ta upp något som sällan drabbar mig.
En dragning till någon är det underligaste jag vet. Det är en känsla av panik, obehag och nervositet... Samtidigt som man får en känsla av välbefinnande, eufori och total lycka.
Det är som att man spelar ett spel med sig själv. Man intalar sig själv att försöka kommunicera med personen men i sista sekund ångrar sig.. GAME OVER står det på hornhinnan. Helt plötsligt får man ett extra liv men flummar kaotiskt fram orden, ögonen blickar förvirrande åt alla håll och man har inte en aning om vart man ska ha sina kroppsdelar.
Det är ingen vanlig känsla för mig. Jag brukar ha läget under kontroll, för det mesta. Eller så är jag helt enkelt så extremt yr att jag inte har en aning om vad som sker i nuet.
Man hade kunnat ta fram en solstol, låta drinken sakta men säkert avdunsta i sin solida hand och bara njuta av stunden medans man betraktar denna extremt vackra och eleganta kvinna. Men hur jävla fel hade inte det sett ut? Istället kan man bara titta en microsekund åt hennes håll. Man vågar knappt titta alls. Det är nog för att jag är svensk. Vågar inte titta, vågar inte visa intresse. Man vågar knappt andas i personens närvaro för man inte vill framstå som någon äcklig psykopat som dräglar bakom hennes rygg.
Kanske förstorar det lite, men ibland känns det verkligen så.
Jag har knappt pratat med kvinnan i fråga, men ändå hyser jag så stark dragningkraft till henne. Det låter patetiskt.. jag vet. Känns som jag precis börjat i 9an igen, då hormonerna spruttar åt alla håll och kanter inombords. Jävla pinsamt är det iallafall. Men känslor är nått man inte kan styra över, speciellt inte jag.
En värld utan like.
Världen drivs av girighet, jag ryser bara jag hör det. Världen drivs av det som kan maximera vinsten, inte det som är bäst. Vi lever i en tid då pengar är viktigare än människor. Vi lever på en jord där det finns fler vapen än antal skolbänkar.
Enligt mig har vi här "på andra sidan jorden" byggt upp en osynlig mur. En mur av falskhet, en mur av egoism, en mur av kapitalism. Vi bryr oss inte längre om ärlighet. Vi bryr oss inte om varandra. Vi letar efter lögner på fel ställen och hittar ärlighet där vi minst annar det. Vi tror oss veta bäst, det är det som gör oss så giriga.
När jag var yngre levde jag i en fantasi värld. Jag trodde på allt som massmedian skrev om, jag trodde på allt som läraren sa. Jag såg inte det svarta för allt det vita. Ibland tror jag att det är det dem människorna högst upp vill. Att vi inte ska se det svarta för allt det vita. Att vi inte ska kunna lägga ihop 2+2. Att vi bara ska vara producerande myror som försöker göra sin del av bakverket.
Jag tror inte på industrin, jag tror inte på läkemedelsföretagen, jag tror inte på samhället. (Vissa delar av samhället ska jag tilläga.)
Hur kan vi leva i en värld där 10% äger 80% och där 1% av dessa 10 äger 50% av just dessa 10. Alltså 1% äger 40% av världens tillgångar. Där hälften av jordens befolkning lever på under 2 dollar om dagen.
Vi bryr oss om saker som står på förstasidan av aftonbladet. Erkänn, massmedia styr västvärlden. Vi bryr oss så mycket efter att läst allt hemskt som ändå inte drabbar dig att vi lägger en 20a i nästa Röda korsetbörs vi ser.
Och nu mitt i finanskrisen börjar en fråga dyka upp i små spalter i tidningar jag läser. Är rasismen/nynazismen på väg att etablera sig i vår värld? Hur i helvete kan vi låta det ske? Hur i helvete kan vi vara så extremt jävla rädda? Hur i helvete kan man vara främlingsfientlig? Hur i helvete kan man sätta upp ett klistermärke med orden "Vem ska ta fighten mot mångkulturen, du eller dina barn" på varannan lyckstolpe? Är bara så HELVETES jävla trött på människor som bara kan titta och kommentera andra, utan att våga titta sig i speglen. Blir så jävla ledsen när jag märker av att mångkulturhatet ökar. Blir så jävla ledsen att folk hellre boxar på varandra än att räcka ut en hjälpande hand. Blir så jävla ledsen på kommentarer som "judejävel, neggerfitta, apjävel, ja listan kan göras lång.."
Varför är det så att när denna kapitlistiska, egotrippade världen håller på att gå under så försöker vi skylla på alla andra? Varför inte titta oss i speglen och säga "Okej, nu vill jag hellre att vi bygger en brun i en afrikansk by än att köpa den nyaste mobiltelefonen". Det kostar ju ungefär lika mycket. (Uppdatering: Läste meningen sen och kom fram till att det var en av dem sämre saker jag har skrivit.. Dock tycker jag innebörden är oehört viktig.)
Blir så trött på människors maktbegäran att jag tappa skrivlusten. Så jag lägger mig och läser Bim Clinells - De hunsades revansch. En resa i fascismens Frankrike. Det borde du också göra, slita dig ifrån datorn och läsa nått vettigt istället för en patetisk människorälskandes blogghelvete.
Spontan.
"Att tro på sig själv", är en mening som snabbt swoshar förbi horisontelt i min hjärna, lika snabbt som lukten av kaffe får mig ur den enormt stora och varma sängen på morgonkvisten. Att tro på sig själv är enligt mig det viktigaste här i livet. Du behöver inte vara någon sorts fanatiker bara för du tror på dig själv som individ. Om man tror på sig själv så kommer fötroendet för sina medmännsikor förhoppningsvis att öka naturligt.
Det som kommer på andra plats i denna abstrakta tävlingen är tycker jag att få andra människor att tro på sig själva. Motsatsen till det jag just skrev är mobbning.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag börjat att studera igen. Skolan ger mig mycket mer positivt än negativt. Men det är det sistnämnda som ständigt fastnar i mitt kritiska huvud.
NE.se:
Mobbning, trakasserier utförda av en eller flera individer vilka genom förföljelse tillfogar en annan individ psykiskt eller fysiskt våld, oftast bådadera; vanligast i skolor och på arbetsplatser. Mobbning kan ske direkt, med fysiska eller verbala medel, eller indirekt, t.ex. genom social isolering, s.k. utfrysning.
Jag hade som tur var en väldigt lugn (i samtalsämnets sammanhang) tid i grundskolan. Jag gick på en relativt liten skola i en liten by som är förort till en annan liten by. Jag engagera mig i att vara kamratstödjar mina 2-3 sista år. Mobbning på denna skolan enligt mig vara nästan obefentlig. Och när det väl skede nått från min synvinkel så pryla jag bara mobbaren, vilket givetvis resulterade i en Marcus som fick sitta och hånle hos rektorn och undvek därav en massa tråkiga lektioner.
Men nu när jag (igen) börjat på en större skola märker man detta mycket tydligare. Fast människorna i fråga är ett antal år äldre nu. Jag förstår inte hur man antingen medveten eller omedveten kan trakassera en annan människa. Hörde för ett tag sen den omognaste och barnsligaste kommentaren jag har hört på väldigt väldigt länge; "Vafan tittar du åt hennes håll för?, hon har ju för fan inga vänner." WHAT?!?!
Rätta mig om jag har fel men är det inte DÅ jag ska försöka få kontakt med denna individ, när människan känner sig utfyst? Att visa mitt intresse kanske gör henne gladare? Och nu menar jag inte på ett sånt där sliskigt, lite halv snuskigt sätt. Utan på ett socialt plan.
Det är också en väldigt konstig grej i min vardag. Att det är onaturligt för en kille som jag att försöka umgås med en kvinna utan att vilja ha ett sexuellt förhållande. Jag hör det överallt, vart jag än går. "Man kan inte ha en kvinna som kompis". Klart som fan man kan. Om du nu kanske skulle prova att sluta tänka med din kuk så kanske du hade kunna se det från mitt perspektiv. Nu gäller ju detta inte alla människor jag pratar med, men många. 
Said, martyren.
Rollskrivning i Svenska A.
Svett blandat med jord rinner långsamt och försiktigt ner från mitt nästan febriga ansikte. Jag finner mig i ett tillstånd mellan himmel och jord, mellan gott och ont. Jag uppfattar minsta lilla förändring i min tillvaro men samtidigt inne i någon sorts meditation, försöker samla tankarna men hettan förvärrar tillståndet. Fönstret där solens strålar sipprar in förbättrar inte min redan så varma och svettiga situation. Varför kavaj? Varför jag? Varför? Jag finner svaret lika snabbt som frågan uppstod. Ma shaa Allah, guds vilja.
Jag samlar kraft till att försöka fokusera på något annat förutom horisonten. Dessa bussarna är komfortabla, något jag aldrig varit med om tidigare. På ett nästan onaturligt sätt vänder jag mig om i den glödande bussen. Bakom mig står där tre grönklädda soldater och pratar med dämpade toner, helt ovetande om den kommande attacken. Några familjer sitter utspridda i den främre delen av bussen. Ingen är civil, vare sig barn eller kvinna. Alla är ockupanter. Detta är vad som krävs för att få slut på min familjs, mina vänner, och mina grannars lidande. Dessa människor är djävulens folk, fredens motståndare, godhetens kontrast.
Bussen stannar, dörrarna öppnas. Här väntar folk artigt, ingen tränger sig före den andra. Fler människor från denna smutsiga befolkningen hoppar på än av. Med en knapptryckning stänger busschauffören dörrarna. Något utanför bussen drar till sig min nyfikenhet, men jag bli tvungen att vända blicken framåt då jag hör fotsteg närma sig den bakre delen där jag sitter. Fler soldater, alla bärande på varsin splitter ny kalashnikov. Dessa lika tystlåtna som dem bakom mig när dem sakta lunkar förbi i mitten gången och förenar sig med dem andra. Motorn vrålar öronbedövande högt innan chauffören lägger i den andra växeln. Det råder en oroväckande tystnad i bussen, jag får känslan av att soldaterna har fäst blickarna i min nacke.
Om dem nu skulle få för sig att försöka kommunicera med mig lär det bli det sista dem gör. Mina knogar vitnar, jag känner knappt att jag håller i nått snöre längre. Jag sluter ögonen och tänker på några böner jag bemästrat sen barnsben. Läpparna rör sig instinktivt till varje ord.
Efter någon minut öppnar jag ögonen. Det kraftiga ljuset som jag tidigare blivit van vid bländar mig för ett ögonblick. Snart är jag i himmelriket tänker jag. Mina landsmän kommer att se upp till mig. Dem kommer att hylla mig för min uppoffring. Jag kommer att bli ihågkommen.
Jag har länge reflekterat på om detta verkligen är rätt beslut. Jag vet att det jag är i full gång med att genomföra kommer att vara nytta för mina bröder. Det är en osjälvisk handling, det är guds handling. Det finns inget annat sätt att slå tillbaka mot dessa våldsbenägna, maktstyrda invånare. Allt för länge har mitt folk blivit förnedrade, förföljda, misshandlade, ivägskickade och mördade. Under en alldeles för lång tid har världen stått vid sidan om och beskådat detta hat. Detta helvete mitt på jorden. Utan att lyfta ett finger.
Jag har aldrig varit i Tel-Aviv förut. Jag har aldrig varit utanför mitt hemland tidigare. Jag lutar huvudet mot fönstret och kikar ut över staden. Snöret ligger fortfarande som fastgjuten i min hand. En röst i mitt huvud viskar någonting om fred, om vita stränder, om gröna skogar. Rösten gör att jag tappar verklighetsuppfattningen, jag sjunker djupare och djupare in i min fantasi. Ännu en gång sluter jag ögonen. Ett land, där det inte finns några större konflikter mellan människorna framträder mitt framför ögonen på mig. En stad, där människor inte behöver oroa sig för sina åsikter eller för deras härkomst. En värld, där människor kan kompromissa med varandra. Där människor inte vet innebörden med varken vapen, hungersnöd, bomber eller främlingsfientlighet. Sakta men säkert öppnar jag mina ögon, reser mig upp och vänder mig mot skaran av soldater som har stått bakom mig. Dem tittar undrande på mig. Jag får fram ett leende. Det far en mening igenom mitt huvud. Mitt namn är Said, och jag vill ha en förändring...
Pedofilism, våldtäkter..
Läste precis att Gottfrid Svartholm Warg, en av grundarna till thepiratebay.com även står som innehavare till hemsidan pedofil.se. Där beskriver dem hur pedofiler har precis samma rätt i samhället som en vanlig medborgare utan denna psykologiskt absurda sjukdom har. Bokstavligt talat känner jag inte medlidande till folk som lider av "sjukdomen" pedofilism. Fast jag tror på ickevåldsprincipen så hade jag utan att tveka spruttat ett halvt magasin 50 mms kulor i ansiktet på den mannen som våldtar en 12-årig flicka och påstår att det är hans "sjukdom" som gör att han gör så, han kan ju inte råför det. Jo det kan dem! Upp med gylfen, skjutsa hem ungen och fundera ut vafan du höll på att göra.
För att snabbt gå över på nått som jag personligen kan dra paralleller med pedofilism är våldtäkt. Jag såg Beck - Den svaga länken i söndags. Där tre nyvuxna karlar våldtog tjejer/kvinnor som en sport. Hade gjort ungefär samma sak med 50 mms kulorna på dessa. Förra året (2008) överskred antalet anmälda våldtäkter på kvinnor 5000.. Nästan 14 vackra kvinnor förlorar tron på livet, om dagen.. fy fan..
När jag har nämner för vissa människor att jag är feminist har det hänt att jag har fått kommentarer "Äru gay eller?" "Det är du ju bara för att få brudar".
1. Jag är inte gay. Men hade jag varit det, hade du sett mig annorlunda då? Antingen är du så Narcissistisk och tror att du är så snygg att jag som "bög" hade raggat på dig, sluta vara så jävla egocentrisk. Eller så är du så jävla tveksam på frågan och därför är rädd för att jag ska "få fram din homosida". Båda sakerna är själviska.. sluta tänka på dig själv när det gäller såna här frågor. Det är inte du som berörs. Förutom när du behöver blod.
2. Jag vill inte ha "brudar". Ordet brud är en objektifiering av en kvinna. Finner det inte roligt att tro att man kan ha äganderätt på en kvinna. Det är inte kroppen som tillfredställer min hjärna.
Död åt pedofilism. All ära till våra kvinnor som ens vågar lita på männen i vårt samhälle. Alla dagar borde vara internationella kvinnodagen.
Har haft skrivkramp i två veckor nu. Har dock börjat skolan så det kan vara en faktor.
