Copyrightmarcus

Rollskrivning i Svenska A.

Svett blandat med jord rinner långsamt och försiktigt ner från mitt nästan febriga ansikte. Jag finner mig i ett tillstånd mellan himmel och jord, mellan gott och ont. Jag uppfattar minsta lilla förändring i min tillvaro men samtidigt inne i någon sorts meditation, försöker samla tankarna men hettan förvärrar tillståndet. Fönstret där solens strålar sipprar in förbättrar inte min redan så varma och svettiga situation. Varför kavaj? Varför jag? Varför? Jag finner svaret lika snabbt som frågan uppstod. Ma shaa Allah, guds vilja.

Jag samlar kraft till att försöka fokusera på något annat förutom horisonten. Dessa bussarna är komfortabla, något jag aldrig varit med om tidigare. På ett nästan onaturligt sätt vänder jag mig om i den glödande bussen. Bakom mig står där tre grönklädda soldater och pratar med dämpade toner, helt ovetande om den kommande attacken. Några familjer sitter utspridda i den främre delen av bussen. Ingen är civil, vare sig barn eller kvinna. Alla är ockupanter. Detta är vad som krävs för att få slut på min familjs, mina vänner, och mina grannars lidande. Dessa människor är djävulens folk, fredens motståndare, godhetens kontrast.

Bussen stannar, dörrarna öppnas. Här väntar folk artigt, ingen tränger sig före den andra. Fler människor från denna smutsiga befolkningen hoppar på än av. Med en knapptryckning stänger busschauffören dörrarna. Något utanför bussen drar till sig min nyfikenhet, men jag bli tvungen att vända blicken framåt då jag hör fotsteg närma sig den bakre delen där jag sitter. Fler soldater, alla bärande på varsin splitter ny kalashnikov. Dessa lika tystlåtna som dem bakom mig när dem sakta lunkar förbi i mitten gången och förenar sig med dem andra. Motorn vrålar öronbedövande högt innan chauffören lägger i den andra växeln. Det råder en oroväckande tystnad i bussen, jag får känslan av att soldaterna har fäst blickarna i min nacke.

Om dem nu skulle få för sig att försöka kommunicera med mig lär det bli det sista dem gör. Mina knogar vitnar, jag känner knappt att jag håller i nått snöre längre. Jag sluter ögonen och tänker på några böner jag bemästrat sen barnsben. Läpparna rör sig instinktivt till varje ord.

Efter någon minut öppnar jag ögonen. Det kraftiga ljuset som jag tidigare blivit van vid bländar mig för ett ögonblick. Snart är jag i himmelriket tänker jag. Mina landsmän kommer att se upp till mig. Dem kommer att hylla mig för min uppoffring. Jag kommer att bli ihågkommen.

Jag har länge reflekterat på om detta verkligen är rätt beslut. Jag vet att det jag är i full gång med att genomföra kommer att vara nytta för mina bröder. Det är en osjälvisk handling, det är guds handling. Det finns inget annat sätt att slå tillbaka mot dessa våldsbenägna, maktstyrda invånare. Allt för länge har mitt folk blivit förnedrade, förföljda, misshandlade, ivägskickade och mördade. Under en alldeles för lång tid har världen stått vid sidan om och beskådat detta hat. Detta helvete mitt på jorden. Utan att lyfta ett finger.

Jag har aldrig varit i Tel-Aviv förut. Jag har aldrig varit utanför mitt hemland tidigare. Jag lutar huvudet mot fönstret och kikar ut över staden. Snöret ligger fortfarande som fastgjuten i min hand. En röst i mitt huvud viskar någonting om fred, om vita stränder, om gröna skogar. Rösten gör att jag tappar verklighetsuppfattningen, jag sjunker djupare och djupare in i min fantasi. Ännu en gång sluter jag ögonen. Ett land, där det inte finns några större konflikter mellan människorna framträder mitt framför ögonen på mig. En stad, där människor inte behöver oroa sig för sina åsikter eller för deras härkomst. En värld, där människor kan kompromissa med varandra. Där människor inte vet innebörden med varken vapen, hungersnöd, bomber eller främlingsfientlighet. Sakta men säkert öppnar jag mina ögon, reser mig upp och vänder mig mot skaran av soldater som har stått bakom mig. Dem tittar undrande på mig. Jag får fram ett leende. Det far en mening igenom mitt huvud. Mitt namn är Said, och jag vill ha en förändring...