Copyrightmarcus

"Att tro på sig själv", är en mening som snabbt swoshar förbi horisontelt i min hjärna, lika snabbt som lukten av kaffe får mig ur den enormt stora och varma sängen på morgonkvisten. Att tro på sig själv är enligt mig det viktigaste här i livet. Du behöver inte vara någon sorts fanatiker bara för du tror på dig själv som individ. Om man tror på sig själv så kommer fötroendet för sina medmännsikor förhoppningsvis att öka naturligt. 
Det som kommer på andra plats i denna abstrakta tävlingen är tycker jag att få andra människor att tro på sig själva. Motsatsen till det jag just skrev är mobbning.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag börjat att studera igen. Skolan ger mig mycket mer positivt än negativt. Men det är det sistnämnda som ständigt fastnar i mitt kritiska huvud. 

NE.se:
Mobbning, trakasserier utförda av en eller flera individer vilka genom förföljelse tillfogar en annan individ psykiskt eller fysiskt våld, oftast bådadera; vanligast i skolor och på arbetsplatser. Mobbning kan ske direkt, med fysiska eller verbala medel, eller indirekt, t.ex. genom social isolering, s.k. utfrysning.

Jag hade som tur var en väldigt lugn (i samtalsämnets sammanhang) tid i grundskolan. Jag gick på en relativt liten skola i en liten by som är förort till en annan liten by. Jag engagera mig i att vara kamratstödjar mina 2-3 sista år. Mobbning på denna skolan enligt mig vara nästan obefentlig. Och när det väl skede nått från min synvinkel så pryla jag bara mobbaren, vilket givetvis resulterade i en Marcus som fick sitta och hånle hos rektorn och undvek därav en massa tråkiga lektioner. 

Men nu när jag (igen) börjat på en större skola märker man detta mycket tydligare. Fast människorna i fråga är ett antal år äldre nu. Jag förstår inte hur man antingen medveten eller omedveten kan trakassera en annan människa. Hörde för ett tag sen den omognaste och barnsligaste kommentaren jag har hört på väldigt väldigt länge; "Vafan tittar du åt hennes håll för?, hon har ju för fan inga vänner." WHAT?!?!
Rätta mig om jag har fel men är det inte DÅ jag ska försöka få kontakt med denna individ, när människan känner sig utfyst? Att visa mitt intresse kanske gör henne gladare? Och nu menar jag inte på ett sånt där sliskigt, lite halv snuskigt sätt. Utan på ett socialt plan. 
Det är också en väldigt konstig grej i min vardag. Att det är onaturligt för en kille som jag att försöka umgås med en kvinna utan att vilja ha ett sexuellt förhållande. Jag hör det överallt, vart jag än går. "Man kan inte ha en kvinna som kompis". Klart som fan man kan. Om du nu kanske skulle prova att sluta tänka med din kuk så kanske du hade kunna se det från mitt perspektiv. Nu gäller ju detta inte alla människor jag pratar med, men många.