Copyrightmarcus

En enormt bra sammanfattning, läs den här.

Vare sig man idrottar, har anorexia eller helt enkelt tycker om att umgås med någon särskild person så blir man dömd av andra människor. Att döma någon är, om man är extremt teoritisk, att sätta sig över svensk lag. Eftersom en dom bara kan utfärdas av en godkänd domstol.

Som jag beskrev innan så blir man dömd när man leker utanför ledet. När man vågar sticka ut. När man sticker ut fast man egentligen inte kan rå för det. Men man kan också sticka ut för att man är alldeles för rädd för att sticka ut.
Det finns många sätt man kan sätta avtryck för sin existens på, och det är det jag tycker är så fascinerande. Det finns så mycket som man kan göra i världen. Men ändå så finns det individer som är så oerhört respektlösa, så kolossalt trångsynta, så fullständigt sysslolösa att de har tid att trakassera andra på grunder jag finner obefintliga.

Jag kom snabbt att tänka på en situation som hände mig för ett tag sen. Jag har ingen aning om varför just den dök upp, eftersom jag tror jag hade kunnat skriva om många sjukare ögonblick i mitt liv. Men jag finner att denna är extremt vardaglig.
Jag satt och samtalade med några elever på min skola och kom plötsligt in i en diskussion med en som satt bredvid mig. Jag är väldigt nyfiken på andra människor och därför blev personen i fråga snabbt tvungen att svara på små snabba frågor. Låter precis som ett litet förhör men så var inte alls fallet. Så kom det fram att personen spelade ett instrument, och när denna varelse var tvungen att berätta vilket instrument så troligtvis helt omedvetet fick jag en blick av obehag, personen hade lika bra kunnat säga I hope to god that you don't laugh at me. Jag håller namn/kön/ålder/instrument utanför för jag inte vill att personen utan sin vetskap ska ha en stund i sitt liv från mitt perspektiv ute på cyperspace för alla att döma.

Det var just den lilla blicken, den nästan obemärkta känslan av olust som gav mig en liten mindtwist. Fast jag tror och hoppas att personen jag "förhörde" har världens bästa självförtroende och skiter fullständigt i vad andra tycker och tänker om hennes/hans val av livsnjutning. Om man nu kan kalla de det.

Det jag ville komma in på var att vad är det som gör att människor när dem gör någonting ovanligt ibland känner sig illa till mods med att berätta det. Det måste vara något i samhället som pressar människor till att vara så "normala" som möjligt. Något som gör att de känner sig förskräckta för att berätta om dem själva. Eller uppträda som dem själva. Är det för att vi har ett sådant förvrängt ideal på hur vi ska vara? Är vi rädda för att människor inte ska respektera det vi håller på med? Är vi rädda för att vara oss själva för att vi egentligen inte har en aning om vad vi själva är för att samhället pressar oss att ta på oss så många roller att vi själva försvinner någonstans på vägen?

Jag har iallafall ingen aning. Blir troligtvis en liten förlängning senare.