För ovanlighetens skull.
Som rubriken lyder tänker jag ta upp något som sällan drabbar mig.
En dragning till någon är det underligaste jag vet. Det är en känsla av panik, obehag och nervositet... Samtidigt som man får en känsla av välbefinnande, eufori och total lycka.
Det är som att man spelar ett spel med sig själv. Man intalar sig själv att försöka kommunicera med personen men i sista sekund ångrar sig.. GAME OVER står det på hornhinnan. Helt plötsligt får man ett extra liv men flummar kaotiskt fram orden, ögonen blickar förvirrande åt alla håll och man har inte en aning om vart man ska ha sina kroppsdelar.
Det är ingen vanlig känsla för mig. Jag brukar ha läget under kontroll, för det mesta. Eller så är jag helt enkelt så extremt yr att jag inte har en aning om vad som sker i nuet.
Man hade kunnat ta fram en solstol, låta drinken sakta men säkert avdunsta i sin solida hand och bara njuta av stunden medans man betraktar denna extremt vackra och eleganta kvinna. Men hur jävla fel hade inte det sett ut? Istället kan man bara titta en microsekund åt hennes håll. Man vågar knappt titta alls. Det är nog för att jag är svensk. Vågar inte titta, vågar inte visa intresse. Man vågar knappt andas i personens närvaro för man inte vill framstå som någon äcklig psykopat som dräglar bakom hennes rygg.
Kanske förstorar det lite, men ibland känns det verkligen så.
Jag har knappt pratat med kvinnan i fråga, men ändå hyser jag så stark dragningkraft till henne. Det låter patetiskt.. jag vet. Känns som jag precis börjat i 9an igen, då hormonerna spruttar åt alla håll och kanter inombords. Jävla pinsamt är det iallafall. Men känslor är nått man inte kan styra över, speciellt inte jag.
Bra skrivet :)
